Vad har jag gjort? Gjorde jag rätt? Var det så jävla smart att sluta med det jag tycker är bland det roligaste att göra? Den här typen av frågor har jag ställt mig själv ett antal gånger de senaste månaderna.
Jag pratar förstås om att (försöka?) sluta spela fotboll.
Alla aktiva kommer någon gång att bestämma sig för att sluta spela. Mer eller mindre frivilligt. Jag bestämde mig redan under slutspurten förra säsongen. Kände att jag ville frigöra tid på helgerna. Inte åka hemifrån strax efter lunch en lördag och komma hem lagom till att säga ”God natt” till mina två barn. Känns fortfarande som rätt beslut.
Jaha? Så vad är problemet? Inget.
Men ändå. Ändå är det här frågor jag ställer till mig själv titt som tätt. Fotboll är fortfarande vid 37 års ålder bland det roligaste jag vet. Under senhösten och vintern är svaret ganska givet, det är inte försäsongen man saknar. Men en grön jämn plan en fin försommarkväll får igång vilket fotbollshjärta som helst. DÅ! Då kommer saknaden rinnande över en. Saknaden av att spela fotboll och saknaden av att tävla. Saknaden blir inte mindre av att veta vilka trevliga grabbar som finns i Hargs seniortrupp. För det finns en social aspekt i att spela fotboll på vår nivå som aldrig ska underskattas. Den är viktig. Mycket viktigare än vad utomstående ofta kan förstå.
Nu lämnar jag inte fotbollen helt och hållet. Klas Larsson (numera även senioransvarig) har fått mig att hålla kontakten med fotbollen genom att engagera mig lite i juniorlaget. En gång i veckan är jag med och håller i delar av träningen. Det är jättekul! Finns även med som resurs i övrigt för j-laget och hoppar in när det behövs. Jag har även sagt (hotat?) att jag kommer och tränar några pass med seniorerna när gräset är grönt och temperaturen bra. Skulle dom få löjligt ont om folk har jag sagt att jag kan tänka mig att ställa upp och spela. Jag har inte slutat träna bara för jag slutat med fotboll. Nej, för att tävlingsmänniskan i mig inte ska må dåligt har jag anmält mig till lite långlopp. Och då måste man träna för att kunna genomföra loppen med hedern i behåll. Dessutom får jag lite målsättningar att förhålla mig till. Känns bra. Man måste ju trappa ned successivt, eller hur? Eller om tävlingsmänniskan i mig har trappat upp träningen lite, det kan diskuteras. Men nu tränar jag när det passar mig och har mer tid med familjen. Så än så länge går det bra med mitt försök att sluta spela.
Vi ses på Vallen och Krikon!














